Jag skickade ett sms ikväll till en "bekant" som jag träffat vid bara ett enda tillfälle. Vi höll sedan kontakten via sms under flera års tid. Nu har vi inte haft kontakt på säkert lika många år men i kväll såg jag telefonnumret bland kontakterna i mobilen och skickade honom ett meddelande. Han svarade att han nu har flyttat ihop med "Camilla" och har det bra. Jag svarade att jag bor i min stad och jobbar på sjukhuset. Och så var det bra med det. Vi tyckte och sade att det var roligt att vi har hörts av och det var slutet på konversationen.

Det är sällan jag själv är med om att någon gammal bekant helt plötsligt hör av sig, sådär utan speciell anledning, men jag vet att jag faktiskt ganska ofta gör så. Jag råkar en dag tänka på någon av de som jag korsat väg med under åren och jag undrar hur de mår. Jag hör av mig via sms eller mail och får alltsom oftast svar, men det är sällan någon långvarig kontakt återupprättas. Jag vet inte heller om det är det jag är ute efter, eller om jag egentligen är ute efter någonting speciellt, annat än att höra att de lever och har det hyfsat bra. Kanske är det för att jag själv skulle uppskatta att få veta att någon tänkte på mig tillräckligt mycket för att skriva hälsningen.

För ganska länge sedan nu hörde jag av mig till en annan bekant via mail. Det hade jag gjort vid ett par andra tillfällen, men med varierad tidsrymd mellan gångerna. Efter några skickningar mellan oss frågar han (mest sig själv) i ett lite onyktert tillstånd: "Varför ploppar du upp i mitt liv såhär då och då efter så lång tid?". Eftersom frågan inte var ställd till mig egentligen så svarade jag inte på den, men idag när jag skickade sms:et till min bekante så började jag undra. Ja, varför gör jag det? Anses det vara underligt? Jag saknar många av mina bekanta och vill att de ska veta att jag tänker på dem. Gör inte andra så ibland? Har jag svårt att släppa människor helt? Kanske. Är det en nackdel på något sätt? Jag vet inte. Kanske måste jag själv få det där sms:et för att veta, men jag är ganska övertygad om att jag skulle bli alldeles varm i magen och krama mobilen lite hårdare med mina händer.

 

S

26 november 2008 08:28

Jag brukar också göra sådär ibland och får kanske ett svar eller två eller inget. Ofta tvekar jag eftersom jag tänker att de här personerna kanske tycker att jag är lite knäpp som inte låter dem vara ifred. Jag tänker också att man borde bli glad.. men varför är svaret så tveksamt i så fall.. varför är människor så hårda mot varandra..

 

Silje

26 november 2008 18:37

Kanske är vi modigare? Eller, som du säger, bara lite knäppa? Vi behandlar nog andra som vi själv vill bli behandlade - som ihågkomna. Då är jag gärna lite underlig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...